Nödropen skallade långt innan klimatkrisen var ett faktum. Tidningen Syre

31.10.2019

"Redan är mycket av mänsklighetens dyra arvegods krossat: det som återstår måste bringas i säkerhet om så är möjligt, flyttas ut ur den racerbil som när som helst kan ligga krossad i ett dike." Elin Wägner, Väckarklocka, 1941

Det har gått sjuttio år sedan Wägner skrev det civilisationskritiska verket Väckarklocka. Precis som då står vi nu inför ett obestridligt faktum: vi måste erkänna det irrationella i vårt civilisationsbygge - mållöst, ostört lotsat av tillväxtsamhällets autopilot. Det hade kunnat vara något av en tröst om vi åtminstone hade lyckats suboptimera bygget utifrån mänsklig välfärd, men det framstår tyvärr lika irrationellt vid en sådan analys, som alltså helt utgår ifrån våra dominerande, antropocentriska hållbarhetsbegrepp. Att vi inte tillåter oss att uppriktigt utforska ett mer eko- eller biocentriskt förhållningssätt har sorgligt nog mest reducerats till en parentes.

Grönsmyckad modernisering

Den 29 juli i år inträffade Earth Overshoot day, den ekologiska skuldens dag. Det årliga, hållbara resursuttaget för hela planeten är återigen rekordtidigt förbrukat. Allt fler städer och länder utlyser nu nödläge för klimatet och den nionde oktober i år deklarerades nödläget också av världsstäderna i klimatnätverket C40. Samtidigt förbereds en FN-resolution för ett planetärt nödläge. Vi befinner oss i en annalkande global katastrof. Den självklara reaktionen i det här läget borde vara att trycka på nödstopp och tänka om. Eller? 

Nej, vi fortsätter. Uppfattningen om att traditionell ekonomisk tillväxt kan förenas med en tillräckligt avtagande miljöbelastning står stark. Det är tveklöst den mest etablerade uppfattningen om hur vi ska, och kan, få bukt med det ekologiska övertrampet. Ett annat namn på den här lösningsmodellen är det lömska begreppet ekologisk modernisering, ett begrepp som i kraft av sin grönsmyckade och positiva klang är farligt vilseledande. Det är förbryllande hur vi, trots den ökande konsumtionens störtdykande marginalnytta, håller fast vid hoppet om den ekologiska moderniseringen.

Pionjärernas nödrop

Nödrop från pionjärer som Elin Wägner, Voltarine de Cleyre och Susan Fenimore Cooper representerar dock en sedan länge sjudande frustration, en underminerad sorg, som systematiskt har överröstats av konsumismens och framstegsmaskineriets vrål. Hyschade av tillväxtsamhället envisas de ändå, rösterna, som från vår mänskliga botten ropar att det här blev fel. Väldigt fel. Röster som stiger ur en olustig känsla som indikerar att mänsklighetens ständiga strävan efter att växa, erövra och exploatera har börjat kosta mer än det smakar. Röster som i olika skepnader har försökt göra sig hörda även långt innan dagens kunskap om de förödande konsekvenser som vår civilisation har på de livsuppehållande ekosystemen. Med andra ord: Det existentiella incitamentet för omställningen formulerades långt innan den fossildrivna tillväxtens konsekvenser för vår miljö stod klara - och utgör därför en minst lika viktig anledning till förändring. Omställningen behövs, helt oberoende av klimatkrisen.

"We dabble in many things; but the one great idea of our age, not copied from any other, not pretended, not raised to life by any conjuration, is the Much Making of Things - not the making of beautiful things, not the joy of spending living energy in creative work; rather the shameless, merciless driving and over-driving, wasting and draining of the last bit of energy, only to produce heaps and heaps of things, - things ugly, things harmful, things useless and at the best largely unnecessary."
– Voltairine de Cleyre, The dominant idea, 1910

Den förnuftsvidriga mutation som tillväxtsamhället har planterat i vårt kulturella dna verkar alltså ha fått oss att oreflekterat ignorera något så självklart som mål och mening med den svällande ekonomin. För att vi ens ska kunna visualisera bygget av en hållbar samhällskonstruktion, är det helt avgörande att mutationen opereras ut. Det miljö- och klimatnödläge som i dag utgör vår verklighet skulle därmed kunna betraktas som en i grevens tid välsignad remiss till kirurgen. En inbjudan till att återföra orden dess rätta innebörd, att påbörja den essentiella transformation av utspelade begrepp och idéer som krävs för att börja prata om en sann omställning. En omställning som börjar inifrån, som tar avstamp i de språkligt konstruerade tankevärldar som styr våra värderingar, vår tillvaros mening, våra uppfattningar om vår relation till naturen och vår planetära samvaro.

Det säger sig självt att det inte går att konstruera ett hållbart ekonomiskt eller juridiskt system med hjälp av samma tankevärldar som en gång satte upp de destruktiva system som vi har idag. Ett genombrott gällande insikten om att det både krävs och finns andra utvecklingsvägar, samt mod och förnuft hos makthavare att i tid påbörja denna omställning, är helt avgörande i hållbarhetsfrågan. Även om tekniken, marknaden eller andra tänkbara ekomodernistiska lösningsmodeller faktiskt skulle kunnat haft en ledande roll ut ur katastrofen, beskrev Wägner, de Cleyre och Cooper redan då att det ändå inte skulle vara en önskvärd utveckling.

"No perfection of tillage, no luxuriance of produce can make up to a country for the loss of its forests; you may turn the soil into a very garden crowded with the richest crops, if shorn of wood (...) it may wear a florid aspect, but the noblest fruit of the earth, that which is the greatest proof of her strength, will be wanting." 
– Susan Fenimore Cooper, Rural Hours, 1850

Kan det istället vara så att den önskvärda utvecklingen ligger i förändrandet av våra mest fundamentala tankestrukturer, i uppfattningar om världen såsom den framställs i språket - i definitionen av mening, värde och lycka? Vi återkommer ofta till att vi faktiskt vet precis vad vi ska göra, men att det saknas politisk agens. Det är korrekt. Vi vet precis vad vi måste göra. Vi måste tvångsstrypa och cirkulera våra material- och energiflöden så att de ryms inom ramen för de planetära gränserna. Vi måste upphöra med all energiomvandling som inte härrör från solen eller dess derivat. Men vad vi inte vet är vilken samhällsmodell som är mest lämplig och önskvärd för uppgiften, och vilka värderingar och tankevärldar vi behöver för att kunna göda och underbygga denna modell.

Sannolikt kommer vi att finna att de värderingar som bäst harmonierar med oss människor också är vackert samstämmiga med de värderingar som miljö- och klimatkrisen till slut kommer att framtvinga. Om vi lyckas ta oss ur krisen innan för mycket går förlorat kanske vi en dag är kan känna tacksamhet för det uppvaknande den gav oss. Det är bara synd att vi inte påbörjade omställningen redan när de första varnande rösterna ljöd, utan att vi nu istället måste skynda till ljudet av den akuta krisens nödrop.

"En dag får människorna åter höra världen andas igen. Det blir när världen återtagit den rytm och det arbetssätt som hör levande väsen till. Mänskligheten har genomlevat en lång period med härskartanken som målsättning. Den skulle nödvändigt skriva sina egna lagar på jorden även om det betydde trotsinställning mot naturen, mot naturens barn och naturens lag inom oss själva."
– Elin Wägner, Väckarklocka, 1941

Max Jonsson och Linda Boodh 
Publicerad i Tidningen Syre, 2019-10-31