Hellre ruttnande bär än modernt slaveri. Dagens ETC

19.05.2020

Det börjar med ett reportage på SVT:s Aktuellt den 17:e april. Ett svepande nyhetsinslag om hur den spanska vitlöksproduktionen är hotad, som en följd av att den sedvanliga, importerade arbetskraften från Rumänien, Marocko och Algeriet inte är möjlig under coronapandemins restriktioner. De spanjorer som i krisens kölvatten blivit arbetslösa har inte lust att ta det fysiskt krävande arbetet, vilket enligt reportaget har lett till att den spanska regeringen öppnar upp för att tillåta papperslösa migranter att arbeta för att rädda de hotade skördarna. 

Den 5:e maj tar Aktuellt upp ämnet igen, men denna gång är reportaget från Sverige. En lantbrukare intervjuas och berättar oroat om hur årets jordgubbar riskerar att ruttna ute på fälten, eftersom de beredvilliga arbetarna från Ukraina inte kan ta sig hit. Den efterföljande diskussionen i programmet fokuserar på huruvida det är rimligt att svenskarna ska behöva ta de här jobben, och om det på något sätt skulle gå att få hit utländsk arbetskraft ändå. Att det existerar samhällsviktiga men slitsamma arbeten, som under den hela moderna historien har utförts lågavlönat av en fattig och utsatt underklass, nämns aldrig. Kanske just eftersom vad som precis har synliggjorts, är att Västeuropas livsmedelsproduktion är beroende av modernt slaveri.

Skitjobb och nonsensjobb

Den amerikanske antropologen David Graeber skrev 2013 en uppmärksammad essä, On the Phenomenon of Bullshit Jobs, där han delar upp våra arbeten i två kategorier: "shitjobs" och "bullshit jobs". Vi kallar dem skitjobb och nonsensjobb. Ett skitjobb är ett samhällsviktigt men besvärligt arbete, ofta lågavlönat, som få vill utföra. Ett nonsensjobb är ett arbete som är överflödigt ur samhällssynpunkt. Det kan vara både högavlönat och lustfyllt, men många arbeten i den här kategorin har skapats mest för att undvika arbetslöshet och leder ofta till en känsla av att man jobbar med något meningslöst. När arbetet dessutom är rent av samhällsförstörande menar Graeber att det skapas "ett sår i den kollektiva själen". Det centrala i Graebers essä är att han väsensskiljer skitjobb och nonsensjobb, och åskådliggör den samhällsstrukturella tragedin som blottar sig i diskussionen om de ruttnande jordgubbarna i SVT-studion.

Hur hamnade vi här? 

På samma sätt som det fanns en tid när det växande materiella välståndet och det tillhörande BNP-måttet var mer relevant som indikator för hur bra vi har det, fanns det också en tid då det traditionella lönearbetet var ett försvarbart instrument för resursfördelningen i samhället. En tid när vi fortfarande brottades med basala behov och arbetets fokus låg på att etablera en grundläggande välfärd. Men i en modernitet där dessa behov i den rika delen av världen sedan länge är mättade, där nonsensjobb uppfinns och produktionen måste öka bara för att undvika arbetslöshet, trots hotet om ekologisk kris, behöver vi helt enkelt ett nytt sätt att fördela de kollektiva resurserna. Vi har nått ett absurt tillstånd där nya industrier hyllas för skapade arbetstillfällen snarare än för vad som ska produceras. Ett tillstånd där nya behov ständigt behöver uppfinnas och marknadsföras för att det ska finnas lönearbeten till alla.

Så, vad är alternativet? 

Under coronakrisens ekonomiska ohälsa har idén om medborgarlön, eller basinkomst, fått mycket uppmärksamhet. Medborgarlönen är så mycket mer än ett "generöst socialbidrag". Det är en radikal fördelningspolitisk idé, med sprängkraft nog att förändra samhället i grunden, och fullständigt revolutionera vår tillvaro. Den är en avgörande ingrediens i lösningen på ekokrisen, eftersom vi då äntligen skulle kunna börja skörda tid och frihet istället för miljöbelastande produktionsökningar. Den är också ett väldigt effektivt sätt att bygga in trygghet och resiliens i våra samhällen, vilket coronakrisen exponerat vikten av. Men en av de mest disruptiva kvalitéerna i medborgarlönen är kanske dess potential attförankra Graebers uppdelning av nonsensjobb och skitjobb i samhällsstrukturen, bland annat genom att balansera och utjämna löneskillnaderna. Det är alltså ett resursfördelningsinstrument som en gång för alla skulle kunna höja de skamlöst låga lönerna inom till exempel sjukvården. Men för att medborgarlönen ska kunna utjämna löneskillnaderna och fullt ut verka disruptivt, är det avgörande att den är så pass generös att vi inte längre kan utnyttja vissa grupper genom att låta dem utföra skitjobben. Det är först då som löner och arbetsvillkor tvingas motsvara nyttan och slitet för att säkerställa att de samhällsbärande funktionerna attraherar arbetskraft. Vad gäller medborgarlönens finansiering kommer säkerligen en mer försvarbar och tillfredsställande förmögenhetsskatt att utgöra en viktig beståndsdel, tillsammans med det växande kapital som genereras av att robotar arbetar utan lön.

I ett medborgarlönssamhälle skulle arbetslösheten som i ett trollslag istället transformeras till "lönearbetslöshet" - en frihetens plattform som då är normaltillståndet, där människor "lustarbetar" eller frivilligt kan välja att ägna sig åt samhällsviktigt lönearbete.

I ett medborgarlönssamhälle skulle arbetslösheten som i ett trollslag istället transformeras till "lönearbetslöshet" - en frihetens plattform som då är normaltillståndet, där människor "lustarbetar" eller frivilligt kan välja att ägna sig åt samhällsviktigt lönearbete. Frånvaron av tvång ökar troligtvis också sannolikheten för att rätt person arbetar på rätt plats. Och även om det skulle visa sig att det krävs ett nytt samhällskontrakt för att säkerställa att de svåraste och tuffaste samhällsfunktionerna utförs, så är det kanske så det måste bli. Det är ingen som vet. Det kanske till och med är det mest rimliga - att vi alla, i små doser, rättvist, delar på de viktigaste och tuffaste samhällsjobben, men med en känsla av att vi alla gör det för allas bästa. Att som vissa kritiker betrakta det som ett tvångssamhälle blir paradoxalt i ljuset av dagens system, där vi tvingas lönearbeta på heltid för att inte svälta ihjäl och ackumulera vinster åt den kapitalist som för tillfället behöver oss. I en värld där vi ser ut att närma oss 10 miljarder människor år 2050 kommer vi, oavsett behovet av att finansiera en eventuell medborgarlön, ändå behöva fördela resurserna långt mer rättvist för att ha en chans att etablera en dräglig tillvaro för alla.

Men, det kanske finaste av allt med medborgarlönen är att det för första gången faktiskt skulle ske en demokratisering av självförverkligandet, när alla är fria från ekonomisk oro och vågar ge sina idéer och tankar en chans. Vem vet vad som händer när alla får tid och ork att till fullo ägna sig åt det de tycker är viktigt och betydelsefullt. Drömmen om det här sättet att få vara och verka i världen är det enda som kan svalka sorgen över de visioner som lönearbetets kvarnar redan har malt sönder. I väntan på den får de svenska jordgubbarna gärna ruttna.


Linda Boodh och Max Jonsson
Publicerad i Tidningen ETC, 2020-05-19